Ja, jag har svårt att skilja på höger och vänster. Dessutom har jag världens sämsta lokalsinne. Men jag är inte så störd egentligen:

Vänster och höger är emot vår natur

Var fjärde person har svårt att skilja mellan höger och vänster, och det är ­faktiskt inte så underligt. Flera forskningsrön från senare år tyder nämligen på att vi är födda med en inre kompass. Tack vare kompassen kan vi orientera oss i ett landskap med hjälp av vår omgivning och väderstrecken, medan det är helt onaturligt för oss att använda begreppen höger och vänster.

Av Klaus Wilhelm, 27.01.2011

Vi människor är ofta egocentriska – inte bara när vi skall fatta beslut i våra liv, utan även när vi skall orientera oss i omgivningen. Så är det i varje fall i vår västerländska kultur, där vi använder begrepp som höger och väns­ter vid riktnings- och platsangivelser.

Därvid utgår vi alltid från oss själva, och det kan lätt leda till missförstånd, till exempel om vi ber om goudaosten i höger hörn av ostdisken. Vems högersida menar vi? Vår egen? Eller expeditens

Många föräldrar hamnar också i svårigheter, när de skall lära sina barn skillnaden mellan vänster och höger – det är svårt för barnen att förstå. Många naturfolk känner däremot inte till denna typ av problem. De rättar sig efter de oföränderliga väderstrecken och säger till ­exempel: ”Kniven ligger öster om bålet” eller ”Gå lite åt norr”. Därmed är allting väldefinierat, oavsett var man står.

Barn, vuxna och apor under lupp.

Detta sätt att orientera sig på kallas ­allocentriskt, och det är människans ursprungliga metod för att hitta i omgivningen, även om det i dag kanske verkar besynnerligt, berättar den tyske forskaren Daniel Haun vid Max Planck-Institut für evolutionäre Anthropologie i Leipzig. Haun har undersökt navigeringsstrate­gierna hos flera aparter (gorillor, schimpanser, bonobor och orangutanger) och hos fyraåriga tyska barn, åttaåriga och vuxna holländare samt åttaåriga och vuxna medlemmar av haillomstammen – en jägar- och samlarkultur i Namibia.

Haun har utfört åtskilliga försök, och ett av dem var mycket enkelt men ändå noga genomtänkt.

En försöksledare lade en bit trä under en av flera bägare på ett bord, medan försökspersonen tittade på. För aporna var träbiten utbytt mot en vindruva, som djuren tycker mycket om. Sedan vreds försöksdeltagarna 180 grader och fördes fram till ett annat bord med exakt samma placering av bägarna. De som tidigare låg åt väster på det förs­ta bordet, låg nu mot öster. Frågan var: Vilken bägare väljer försöksdeltagarna på det andra bordet för att finna träbiten eller vindruvan?

Orienterar man sig egocentriskt, är vridningen likgiltig. Då skall objektet bara vara placerat i samma förhållande till personens egen kropp. Ett exempel: Låg objektet före vridningen under bägaren ytterst till vänster i främs­ta raden, är det också bara bägaren ­ytterst till vänster i främsta raden som kommer att väljas efter vridningen.

Orienterar man sig däremot allocent­riskt, ignorerar man sin egen kropps ­placering i rummet. Då är det bara objektens placering i förhållande till omgivningen – alltså väderstrecken – som räknas. Befann sig sålunda objektet ytterst till vänster i främsta raden, skulle en allo­centriskt tänkande människa behöva bestämma sig för bägaren ytterst till höger i bakersta raden efter vridningen. Denna bägare står nämligen åt sydväst.



Kulturelt system

Många av resultaten överraskade inte alls Daniel Haun. De åttaåriga och de vuxna holländarna tänkte i relation till sin egen person. Haillomfolket valde bägaren med utgångspunkt i sin omgivning. Även aporna föredrog strategin med väderstrecken, men Haun och hans kollegor var mycket förvånade över att även de fyraåriga, tyska barnen orienterade sig efter omgivningen.

Resultatet tyder på att ”vänster-högerstrategin vid navigation är ett kulturellt system, som våra föräldrar lär oss på ett tidigt sta­dium”, som Haun säger. Evolutionärt är människan emellertid ursprungligen orienterad efter omgivningen och väderstrecken. Därför är det så svårt att lära sig vänster-högersystemet.

Läs mer

Kram
Frida