En våffla med två kulor. En var chokladglass, den andra minns jag inte vad det var. Kanske var det mango. Nej, det var grön päronglass. Det hade nog varit godare med mango. I alla fall är det chokladkulan som är viktigast. En glass utan en chokladkula är ingen riktig glass.
Det var en väldigt blåsig dag. Att försöka äta glass när håret om och om igen blåser in i ansiktet är en konst. Det vet alla som prövat. Samtidigt som man försöker fixa håret, som står åt alla håll, ska man försöka trycka i sig sin glass. Livet är hårt när man inte har en hårsnodd.
Den där hårslingan trilskades och la sig åt vänster, fast den ska ligga åt höger. Jag drog handen genom håret, i ett försök att rätta till det, och vips så hade jag en andra horisont på glasögat. Ett fint, tunt och chokladbrunt steck, från vänster till höger.
Jag förstod först inte vad det kom ifrån. Men sen såg jag den bruna hårslingan. Jag tog av mig glasögonen och gnuggade på strecket med min vita tröja. Det ville inte gå bort, det var nog extra snabbtorkande glass. Tillsist var det borta men tröjan förblev vit.

Frida